Fröken Zatti

När jag inte är nöjd så byter jag...


Klicka på http://frokenzatti.blogspot.com så finns jag där istället.


Love and kisses.

När jag som kvinna väljer en lämplig man brukar jag ofta hamna med en ganska manlig sådan.
En med svett, hår och en som jag garanterat inte är längre även om jag har 15 cm klack på mig.

Även denna gången blev det så...

Trodde jag...

Aldrig hade jag väl anat att min käre manlige C skulle kunna reagera så stort på en sak som intresserar mig så föga.

Melodifestivalen.

Måste erkänna min skräckblandade förtjusning när min karl riktigt upprört diskuterar årets låtar.
Att en person som är så mycket "rock" kan förvandlas till tidernas största schlagerlady får mig liksom att mysa lite. Gillar när männsikor är sig själva.

Söndagen tillbringades i städandets tecken, först min lägenhet och sen hjälpte jag C att dansa ut julen.
Blev riktigt fint med tulpaner på bordet och Gerbera i fönstren.

Försöker få till så att jag kan skicka bilder till bloggen men min mobil vill inte samarbeta med mig. Men jag jobbar på det.

Ärlighet, något som i vår vardag anses som något bra. Något eftersträvansvärt. Det som politiker modifierar, tänjer och naggar i kanterna.

Ärliga människor anses som rena, de som ljuger är smutisga.

Men hur långt får man gå i ärlighetens korståg?

Just som jag i onsdags kliver på röda linjen vid Slussen hör jag en kille säga till någon i sin mobil.
-Du vet att jag är brutalt ärlig.

Brutal ärliget?

Denna typen av ärliga människor vinner inte många poäng i mina ögon. Människor som liksom gjort det till sin grej att vara ärliga och kan därmed säga till allt och alla precis vad de tycker och tänker utan att reflektera över effekterna.
För vem kan ta sig rätten att säga precis det man känner till allt och alla?
Att man liksom är något som står över alla och har därmed rätt att tycka.

En mig närstående person berättade för ett tag sen om en incident när han för första gången skulle träffa bästa kompisens nya respektive.
Tjejen hälsar med sitt namn och säger sen till min vän.
-Det där var inte en speciellt snygg mössa.

Förlåt?

Vem tar sig rätten att säga sånt?

Min nya guru uttryckte sig om detta häromdagen. Ärlighet är att vara sann, sann mot sig själv och andra.
För den sakens skull har man inte någon rätt att på sårande sätt uttrycka sin åsikt.

För det är precis detta det är. En smak, ett tycke.

Jag förstår inte varför man anser sig vara i behov av att såra för ärlighetens skull.

Den tanke som även slår mig är vad som skulle hända om dessa ärlighetsfarcister skulle få smaka på sin egen medicin. Antagligen skulle mottagandet inte vara speciellt possitivt.

Jag tror på ärlighet att vara sann, men jag tror inte att världen blir bättre när vi sårar.

Haha fattar inte att det skall vara så svårt.

Har precis för femtioelfte gången svarat God morgon i telefonen när klockan är tre på efter middagen.
Brukar även få till ett god eftermiddag precis när jag kommer på morgonen.

Undrar helt ärligt vilken bokstavskombo jag har...

Idag är dagen då det skall ske...
S och jag skall ta oss till SATS och försöka oss på Afron. Lite skrämmande, lite spännande...

Efteråt blir det MQ rea.

Har inte helt kommit fram till om det är ok att vistas ute bland folk när man e svettig.
Det kommer jag i alla fall göra.

Dagen till ära inmundigar jag även obsena mängder med Tranbärsjuice då jag är säker på att nästa attack av urinvägsinfektion kommer drabba mig snart.

Kram på er alla

Ibland känner man att man kunde gjort bättre...
Inte för att man innerst inne vet att man gjort allt man kan men ändå blev det inte så bra.
Nej, ibland vet man att man kan mer än det man gav. Att man undvikit, glömt eller slappat.

Denna gången kunde jag mer.
Jag vet att jag hade kunnat lösa det sådär himla bra.

Men jag gjorde det inte.

Egentligen vet jag inte om det är så stor katastrof, men man vill ju känna sig nöjd med sin insats.

Jag tillhör dem som inte alls bara kan ge mig själv credd och klappa mig på axeln utan att ge mig åtminstånne en liten negativ kommentar om min insats.
Måste alltid flika in en liten syrlig kommentar till mig själv bland rosorna.

Idag är det tvärtom.

Idag känner jag att jag kunde gjort mer, ger mig själv en uppläxning med lite inslag av beröm.

Kram

... Och så har jag kommit på en sak...

Jag gillar att köra skottkärra.

Såg filmen "Se upp för dårarna", som by the way var en av de bästa filmerna jag sett, igår.

I filmen är det en tjej som kör skottkärra i ett stall.

Det tycker jag är kul.

Inte i ett stall då, men jag kommer ihåg när man hjälpt till att klippa päronens stora gräsmatta och man var tvungen att köra upp "klippet" till naturkomposten i pappas stora skottkärra.

Det är så rejält liksom.

Tycker i och för sig om att klippa gräset oxå.

Man kan inte klaga på att jag är svår att underhålla.

Puss.

Visst får man äta tårta när de bjuds på jobbet?

Vad säger ni alla fritänkande kvinnor som liksom jag någon gång ibland förundras över att snyggojeansen liksom klämmer ihop magen så att man får en osannorlik valk?

Anna Skipper kommer hata mig nu, men jag vill äta tårta.

Har tre födelsedagar på jobbet denna veckan och att slå ihop allt firande till en dag är liksom helt otänkbart.

Tre fölsisar, tre tårtor.

Då måste man ju...

Idag prövas min överlevnadsförmåga...

Vaknade i morse av att C var hemma mycket tidigare än vanligt, på frågan hur det var med honom svarade han att det inte var bra.
-Magsjuk.

Alla som känner mig, speciellt C och mamma, förstår nu hur jag reagerade.
Panik.
Jag har en utav Sveriges mest välutvecklade fobier för magrelaterade sjukdomar.
Och detta gör att min dag har bestått till stor del av analysering av allt som känns och inte känns.

Jag skall dessutom, helt otränad ta mig till ett bodypump-pass med S.

Grejjen är bara den att S har självdiciplin och har gått på detta pass flera gånger innan.
Jag är rent utav rejält kass på att diciplinera mig till att göra saker som är jobbiga.

Så, kommande vecka blir en utmaning.

Blir jag drabbad av min fobi?
Hur ont kommer jag har i benen?


En sak är i alla fall säker.
Jag ser verkligen inte klok ut på företagets personalpresentationsbild på hemsidan.

Tror att headsetet kommer växa fast i huvudet på mig.

Klem

När jag var tillsammans med DenDär för många år sen fick jag ofta höra att det var dumt att jag inte stod vid mina åsikter.
Att jag efter en stunds diskussion delvis eller helt ändrat åsikt efter en viss dos av övertalning.

Kan inte förneka att detta är sant.

I många år trodde jag att det var fel.

Efter samtal i slutna rum med Balla-Tjejen-I-Keps kom jag fram till att min förmåga att ändra åsikter inte alls var ett fel utan en tillgång.

Jag är inte som många, svart-vit, utan har ett helt register av gråskalor där jag kan mäta och väga den åsikt som jag får mig tillskansad av den person jag pratar med.
Ibland håller jag med, ibland inte. Men alla gånger så vägs allt som personen säger i mina skalor. Jag innehar nämligen förmågan att inte bara se saker från min egen synvinkel, att bara jag har rätt.
Jag kan se hur den andra menar och förstå hur denne tänker.
Detta gör att jag ibland kan säga.
-Det har du rätt i, jag håller med dig.
Eller
-Jag hade fel.

Och jag älskar att bli överbevisad.

Jag har jobbat i en liten tight grupp av människor.
Sånna kan lätt lägga på varandra åsikter, kanske för att det inte är någon som vågar sticka ut.
Jag vågade inte.
Kunde liksom inte.

Om DU läser detta så vill jag att du skall veta att jag mina åsiker är så totalt överkörda som de kan bli.

Du är en skit cool, snygg, intelligent och djup person som är en underbart ärlig förebild för alla tjejer.
Just för att du vågar vara dig själv.

Och för det skall du ha allt credd i världen.

Jag var dum, vi var korkade.

Förlåt.

Kram

Ibland är det konstigt det där med vad man klarar och inte klarar.
När man liksom vet att man kan göra det man har tagit sig för bara man har järnvilja.
Att det kommer vara jobbigt men man klarar det.

Det vill säga hjärnan vet.

Magen säger lååångt inne att det kommer vara jobbigt som fan och att man inte alls kan. Även om man vill.

Men jag vill inte alls lyssna på magpratet...

Har flera människor i min omgivning som har den där viljan att göra saker även om det är tufft och magen säger att man inte kan.
Hur gör de då?

Tyvärr är jag helt clueless på denna fronten.

Det som liksom är skumt är att av de där två rösterna, en som säger att jag kan, Hjärnan alltså, ( - det är ju klart att jag fattar att jag kan, det är ju bara att göra) och den där som säger att jag inte kan, magen, ( - du kommer ändå misslyckas) så tycks jag alltid lyssna på den som säger att jag inte kan.

Why?

Varför väljer jag att inte lyssna på den peppande och bra rösten som så många andra?

Självförtroende?
Lathet?

Inte en aning...

Kram

Urgel...

Har under tre dagars tid haft en mycket släpande förkylning. Sååå trist...
Förkyld eller inte alls är mer min melodi.

Ibland kan jag undra varför man bor kvar i Norden egentligen...

-Vi har det så bra här... Men sjukvård och skola. Är en ganska vanligt förekommande anledning.

... Om vi inte hade bott så kallt så hade vi inte behövt gå till doktorn hela tiden.

Kan man inte flytta Sverige till en liten Söderhavs ö då?
Någon som inte någon annan använder (mer okupations och "vi vill ha erat land"-krig känns så B)...

Då kan vi ha vårat egna system men på en varmare breddgrad.

Jag menar finns det verkligen någon som gillar detta slibbiga slaskiga kalla regnt egentilgen?

Nä, vi tar med oss Kungen med familj, IKEA och allt knäckebröd vi bara kan bära och så bor vi på en liten ö. Från och med nu.

Dåså.

Har moffat nappar idag. Bäst...
Fick monstercravings (sååå ball å ha det, är tyyp nyya tidens ord) även om jag inte ätit dem på typ tio år.

Yummie! :)


Hemmagjorda burgare med pommes å Zattis egen dressing framför TV:n idag.