Funderingar...
... Och så har jag kommit på en sak...
Jag gillar att köra skottkärra.
Såg filmen "Se upp för dårarna", som by the way var en av de bästa filmerna jag sett, igår.
I filmen är det en tjej som kör skottkärra i ett stall.
Det tycker jag är kul.
Inte i ett stall då, men jag kommer ihåg när man hjälpt till att klippa päronens stora gräsmatta och man var tvungen att köra upp "klippet" till naturkomposten i pappas stora skottkärra.
Det är så rejält liksom.
Tycker i och för sig om att klippa gräset oxå.
Man kan inte klaga på att jag är svår att underhålla.
Puss.
Jag gillar att köra skottkärra.
Såg filmen "Se upp för dårarna", som by the way var en av de bästa filmerna jag sett, igår.
I filmen är det en tjej som kör skottkärra i ett stall.
Det tycker jag är kul.
Inte i ett stall då, men jag kommer ihåg när man hjälpt till att klippa päronens stora gräsmatta och man var tvungen att köra upp "klippet" till naturkomposten i pappas stora skottkärra.
Det är så rejält liksom.
Tycker i och för sig om att klippa gräset oxå.
Man kan inte klaga på att jag är svår att underhålla.
Puss.
Ibland får man...
Visst får man äta tårta när de bjuds på jobbet?
Vad säger ni alla fritänkande kvinnor som liksom jag någon gång ibland förundras över att snyggojeansen liksom klämmer ihop magen så att man får en osannorlik valk?
Anna Skipper kommer hata mig nu, men jag vill äta tårta.
Har tre födelsedagar på jobbet denna veckan och att slå ihop allt firande till en dag är liksom helt otänkbart.
Tre fölsisar, tre tårtor.
Då måste man ju...
Vad säger ni alla fritänkande kvinnor som liksom jag någon gång ibland förundras över att snyggojeansen liksom klämmer ihop magen så att man får en osannorlik valk?
Anna Skipper kommer hata mig nu, men jag vill äta tårta.
Har tre födelsedagar på jobbet denna veckan och att slå ihop allt firande till en dag är liksom helt otänkbart.
Tre fölsisar, tre tårtor.
Då måste man ju...
I'm a survivor...
Idag prövas min överlevnadsförmåga...
Vaknade i morse av att C var hemma mycket tidigare än vanligt, på frågan hur det var med honom svarade han att det inte var bra.
-Magsjuk.
Alla som känner mig, speciellt C och mamma, förstår nu hur jag reagerade.
Panik.
Jag har en utav Sveriges mest välutvecklade fobier för magrelaterade sjukdomar.
Och detta gör att min dag har bestått till stor del av analysering av allt som känns och inte känns.
Jag skall dessutom, helt otränad ta mig till ett bodypump-pass med S.
Grejjen är bara den att S har självdiciplin och har gått på detta pass flera gånger innan.
Jag är rent utav rejält kass på att diciplinera mig till att göra saker som är jobbiga.
Så, kommande vecka blir en utmaning.
Blir jag drabbad av min fobi?
Hur ont kommer jag har i benen?
En sak är i alla fall säker.
Jag ser verkligen inte klok ut på företagets personalpresentationsbild på hemsidan.
Tror att headsetet kommer växa fast i huvudet på mig.
Klem
Vaknade i morse av att C var hemma mycket tidigare än vanligt, på frågan hur det var med honom svarade han att det inte var bra.
-Magsjuk.
Alla som känner mig, speciellt C och mamma, förstår nu hur jag reagerade.
Panik.
Jag har en utav Sveriges mest välutvecklade fobier för magrelaterade sjukdomar.
Och detta gör att min dag har bestått till stor del av analysering av allt som känns och inte känns.
Jag skall dessutom, helt otränad ta mig till ett bodypump-pass med S.
Grejjen är bara den att S har självdiciplin och har gått på detta pass flera gånger innan.
Jag är rent utav rejält kass på att diciplinera mig till att göra saker som är jobbiga.
Så, kommande vecka blir en utmaning.
Blir jag drabbad av min fobi?
Hur ont kommer jag har i benen?
En sak är i alla fall säker.
Jag ser verkligen inte klok ut på företagets personalpresentationsbild på hemsidan.
Tror att headsetet kommer växa fast i huvudet på mig.
Klem
Helt ärligt...
När jag var tillsammans med DenDär för många år sen fick jag ofta höra att det var dumt att jag inte stod vid mina åsikter.
Att jag efter en stunds diskussion delvis eller helt ändrat åsikt efter en viss dos av övertalning.
Kan inte förneka att detta är sant.
I många år trodde jag att det var fel.
Efter samtal i slutna rum med Balla-Tjejen-I-Keps kom jag fram till att min förmåga att ändra åsikter inte alls var ett fel utan en tillgång.
Jag är inte som många, svart-vit, utan har ett helt register av gråskalor där jag kan mäta och väga den åsikt som jag får mig tillskansad av den person jag pratar med.
Ibland håller jag med, ibland inte. Men alla gånger så vägs allt som personen säger i mina skalor. Jag innehar nämligen förmågan att inte bara se saker från min egen synvinkel, att bara jag har rätt.
Jag kan se hur den andra menar och förstå hur denne tänker.
Detta gör att jag ibland kan säga.
-Det har du rätt i, jag håller med dig.
Eller
-Jag hade fel.
Och jag älskar att bli överbevisad.
Jag har jobbat i en liten tight grupp av människor.
Sånna kan lätt lägga på varandra åsikter, kanske för att det inte är någon som vågar sticka ut.
Jag vågade inte.
Kunde liksom inte.
Om DU läser detta så vill jag att du skall veta att jag mina åsiker är så totalt överkörda som de kan bli.
Du är en skit cool, snygg, intelligent och djup person som är en underbart ärlig förebild för alla tjejer.
Just för att du vågar vara dig själv.
Och för det skall du ha allt credd i världen.
Jag var dum, vi var korkade.
Förlåt.
Kram
Att jag efter en stunds diskussion delvis eller helt ändrat åsikt efter en viss dos av övertalning.
Kan inte förneka att detta är sant.
I många år trodde jag att det var fel.
Efter samtal i slutna rum med Balla-Tjejen-I-Keps kom jag fram till att min förmåga att ändra åsikter inte alls var ett fel utan en tillgång.
Jag är inte som många, svart-vit, utan har ett helt register av gråskalor där jag kan mäta och väga den åsikt som jag får mig tillskansad av den person jag pratar med.
Ibland håller jag med, ibland inte. Men alla gånger så vägs allt som personen säger i mina skalor. Jag innehar nämligen förmågan att inte bara se saker från min egen synvinkel, att bara jag har rätt.
Jag kan se hur den andra menar och förstå hur denne tänker.
Detta gör att jag ibland kan säga.
-Det har du rätt i, jag håller med dig.
Eller
-Jag hade fel.
Och jag älskar att bli överbevisad.
Jag har jobbat i en liten tight grupp av människor.
Sånna kan lätt lägga på varandra åsikter, kanske för att det inte är någon som vågar sticka ut.
Jag vågade inte.
Kunde liksom inte.
Om DU läser detta så vill jag att du skall veta att jag mina åsiker är så totalt överkörda som de kan bli.
Du är en skit cool, snygg, intelligent och djup person som är en underbart ärlig förebild för alla tjejer.
Just för att du vågar vara dig själv.
Och för det skall du ha allt credd i världen.
Jag var dum, vi var korkade.
Förlåt.
Kram
"Jag klarar vad jag vill, jag nästan vad jag vill. Inte just i dag men säkert i morgon det lovar jag"
Ibland är det konstigt det där med vad man klarar och inte klarar.
När man liksom vet att man kan göra det man har tagit sig för bara man har järnvilja.
Att det kommer vara jobbigt men man klarar det.
Det vill säga hjärnan vet.
Magen säger lååångt inne att det kommer vara jobbigt som fan och att man inte alls kan. Även om man vill.
Men jag vill inte alls lyssna på magpratet...
Har flera människor i min omgivning som har den där viljan att göra saker även om det är tufft och magen säger att man inte kan.
Hur gör de då?
Tyvärr är jag helt clueless på denna fronten.
Det som liksom är skumt är att av de där två rösterna, en som säger att jag kan, Hjärnan alltså, ( - det är ju klart att jag fattar att jag kan, det är ju bara att göra) och den där som säger att jag inte kan, magen, ( - du kommer ändå misslyckas) så tycks jag alltid lyssna på den som säger att jag inte kan.
Why?
Varför väljer jag att inte lyssna på den peppande och bra rösten som så många andra?
Självförtroende?
Lathet?
Inte en aning...
Kram
När man liksom vet att man kan göra det man har tagit sig för bara man har järnvilja.
Att det kommer vara jobbigt men man klarar det.
Det vill säga hjärnan vet.
Magen säger lååångt inne att det kommer vara jobbigt som fan och att man inte alls kan. Även om man vill.
Men jag vill inte alls lyssna på magpratet...
Har flera människor i min omgivning som har den där viljan att göra saker även om det är tufft och magen säger att man inte kan.
Hur gör de då?
Tyvärr är jag helt clueless på denna fronten.
Det som liksom är skumt är att av de där två rösterna, en som säger att jag kan, Hjärnan alltså, ( - det är ju klart att jag fattar att jag kan, det är ju bara att göra) och den där som säger att jag inte kan, magen, ( - du kommer ändå misslyckas) så tycks jag alltid lyssna på den som säger att jag inte kan.
Why?
Varför väljer jag att inte lyssna på den peppande och bra rösten som så många andra?
Självförtroende?
Lathet?
Inte en aning...
Kram
