Fröken Zatti

Ärlighet, något som i vår vardag anses som något bra. Något eftersträvansvärt. Det som politiker modifierar, tänjer och naggar i kanterna.

Ärliga människor anses som rena, de som ljuger är smutisga.

Men hur långt får man gå i ärlighetens korståg?

Just som jag i onsdags kliver på röda linjen vid Slussen hör jag en kille säga till någon i sin mobil.
-Du vet att jag är brutalt ärlig.

Brutal ärliget?

Denna typen av ärliga människor vinner inte många poäng i mina ögon. Människor som liksom gjort det till sin grej att vara ärliga och kan därmed säga till allt och alla precis vad de tycker och tänker utan att reflektera över effekterna.
För vem kan ta sig rätten att säga precis det man känner till allt och alla?
Att man liksom är något som står över alla och har därmed rätt att tycka.

En mig närstående person berättade för ett tag sen om en incident när han för första gången skulle träffa bästa kompisens nya respektive.
Tjejen hälsar med sitt namn och säger sen till min vän.
-Det där var inte en speciellt snygg mössa.

Förlåt?

Vem tar sig rätten att säga sånt?

Min nya guru uttryckte sig om detta häromdagen. Ärlighet är att vara sann, sann mot sig själv och andra.
För den sakens skull har man inte någon rätt att på sårande sätt uttrycka sin åsikt.

För det är precis detta det är. En smak, ett tycke.

Jag förstår inte varför man anser sig vara i behov av att såra för ärlighetens skull.

Den tanke som även slår mig är vad som skulle hända om dessa ärlighetsfarcister skulle få smaka på sin egen medicin. Antagligen skulle mottagandet inte vara speciellt possitivt.

Jag tror på ärlighet att vara sann, men jag tror inte att världen blir bättre när vi sårar.